DNS och domäner, ordlista

En A-record (kort för "Address record") är en DNS-inställning som kopplar ett domännamn till en IPv4-adress, till exempel 195.85.222.44. När någon skriver in din domän i webbläsaren slår DNS upp domänens A-record, så att webbläsaren vet vilken server den ska kontakta.

Du kan ha flera A-records för samma domän, så att det finns en reserv: om en server är nere försöker webbläsaren med nästa. Moderna sajter använder dock oftare CNAME-records, som pekar mot ett CDN eller en lastbalanserare i stället för direkt mot en adress.

När du byter webbhotell ändrar du domänens A-record. Det tar oftast mellan 5 minuter och 48 timmar innan ändringen har nått ut överallt, beroende på hur länge andra servrar sparar det gamla svaret (TTL). Vill du att bytet ska gå fort kan du sänka TTL till 300 sekunder någon dag innan, så att ändringen sprids snabbare.

AAAA-record (uttalas "quad-A") är IPv6-motsvarigheten till A-record. En A-record pekar mot en IPv4-adress (32 bitar), medan en AAAA-record pekar mot en IPv6-adress (128 bitar). Namnet kommer av att IPv6-adresser är fyra gånger så långa som IPv4-adresser.

Många svenska webbhotell och VPS-leverantörer har IPv6 som standard 2026, och Inleed, GleSYS och HostUp har alla IPv6 inbyggt utan extra kostnad. Besökarnas internetleverantörer (Telia, Bahnhof, Bredband2) stöder också IPv6. Med AAAA-records når fler din sajt, och ibland går den snabbare.

I praktiken behöver du sällan lägga in AAAA-records själv, eftersom din värd lägger till dem automatiskt när du pekar din domän mot deras servrar. Du kan kontrollera att sajten svarar på både IPv4 och IPv6 med verktyg som ipv6-test.com eller test-ipv6.com.

Anycast betyder att en och samma IP-adress finns på flera servrar runt om i världen. När en besökare skickar en förfrågan väljer nätet automatiskt den server som ligger närmast, räknat i avstånd eller i nätverksvägar. Det ger kortare svarstid och en inbyggd reserv: faller en server bort skickas trafiken vidare till nästa utan avbrott.

Tekniken används mycket för DNS, till exempel hos Cloudflare och i de flesta seriösa domänleverantörers namnservrar. Den används också i CDN-tjänster. En DNS med anycast svarar snabbare för svenska besökare, eftersom uppslaget sköts av en server i Norden i stället för på andra sidan jordklotet.

Driver du en webbplats märks anycast främst på två sätt. Namnuppslagen går snabbare, och sajten står bättre emot DDoS-attacker, eftersom belastningen sprids över många servrar. Många webbhotell och domänregistrarer har anycast-DNS utan extra kostnad.

En canonical-URL anges med taggen <link rel="canonical"> i sidans head och pekar ut vilken adress som ska gälla för ett visst innehåll. Det behövs eftersom samma sida ofta går att nå via flera adresser. Det kan vara med och utan www, med olika tillägg för spårning eller via både http och https.

Utan en tydlig canonical kan sökmotorer se varianterna som olika sidor, så att sidans styrka i sökresultaten delas upp. Det kan också tolkas som kopierat innehåll. Pekar du alltid mot samma adress samlas alla signaler där.

De flesta moderna CMS och ramverk sätter canonical-taggar automatiskt, men kontrollera ändå. Det gäller särskilt e-handelssajter med produktlistor som går att filtrera, där adresser med filter lätt skapar tusentals dubbletter.

CNAME (Canonical Name) är en typ av DNS-post som pekar ett domännamn mot ett annat domännamn i stället för direkt mot en IP-adress. När någon besöker en domän med CNAME gör DNS ett extra uppslag för att hitta den slutliga IP-adressen.

Ett vanligt exempel är att peka www.dinsajt.se mot dinsajt.se, så att båda adresserna leder till samma sajt. Du kan också peka shop.dinsajt.se mot en Shopify-butik, eller domänen mot ett CDN som Cloudflare eller en färdig tjänst som Webflow. Med CNAME blir det enklare att byta leverantör bakom domänen, eftersom du bara ändrar CNAME-posten medan resten av inställningarna står kvar.

CNAME har en begränsning: den kan inte användas för domänens rot (apex-domänen), alltså adressen utan www, som dinsajt.se. Där används i stället en ALIAS-record, som vissa DNS-leverantörer har, eller en A-record som pekar direkt mot IP-adressen. Cloudflare och Amazon Route 53 löser det med CNAME-flattening.

DNSSEC (DNS Security Extensions) är ett tillägg till DNS som sätter en digital signatur på DNS-svaren. När du slår upp en domän som har DNSSEC kan din dator kontrollera att svaret kommer från rätt källa. Den kan också se att svaret inte har ändrats på vägen.

Utan DNSSEC kan DNS kapas: en angripare som kan ändra DNS-svar kan skicka din trafik till falska sajter. Det kan hända i ett öppet wifi eller hos en internetleverantör som har blivit hackad. DNSSEC gör det mycket svårare, eftersom DNS-svaren inte går att förfalska utan domänens privata nyckel.

I Sverige är DNSSEC standard hos alla seriösa domänregistrarer, och Inleed, Loopia, Oderland och HostUp har alla DNSSEC påslaget gratis. För företagsdomäner är DNSSEC i princip ett måste 2026. Utan det lämnar du öppningar som en angripare med resurser lätt kan utnyttja.

Filen robots.txt är en enkel textfil som ligger i domänens huvudmapp (till exempel dindoman.se/robots.txt). Sökmotorernas robotar (crawlers) läser den innan de börjar hämta sidor. Med raderna User-agent, Disallow och Allow styr du vilka robotar som får besöka vilka delar av sajten. Du kan också tala om var din XML-sitemap finns.

Filen används främst för att robotarna ska lägga sin tid på rätt sidor (crawlbudget), så att ovidkommande sidor som administrationssidor, sökresultat och dubbletter hålls utanför. Observera att robots.txt hindrar robotarna från att besöka en sida men inte alltid från att visa den i sökresultaten. Vill du säkert hålla en sida borta från sökresultaten använder du i stället meta-taggen noindex.

På moderna sajter används robots.txt också för att styra AI-robotar (som GPTBot och ClaudeBot). Filen är offentlig, så lägg aldrig hemlig information där. Tvärtom avslöjar den vilka mappar du helst vill dölja.

En subdomän är en underavdelning av din huvuddomän, som du skapar genom att lägga till ett ord före domännamnet. Är din huvuddomän dinsajt.se kan subdomänerna vara blog.dinsajt.se, shop.dinsajt.se och app.dinsajt.se. Tekniskt är varje subdomän en egen DNS-post, som kan peka mot en annan server, en annan IP-adress eller en helt annan tjänst.

Subdomäner används ofta när olika delar av sajten körs i olika system, till exempel huvudsajten i WordPress, bloggen i Ghost och butiken i Shopify. De används också för test- och utvecklingsmiljöer (staging.dinsajt.se, dev.dinsajt.se) och för API:er (api.dinsajt.se). Förr var det vanligt med särskilda mobilversioner (m.dinsajt.se), men det är mindre vanligt 2026, när de flesta sajter anpassar sig efter skärmen. En subdomän kan också peka mot en annan tjänst, till exempel help.dinsajt.se mot ett supportsystem.

Du skapar subdomäner direkt i webbhotellets kontrollpanel (cPanel, DirectAdmin eller leverantörens egen), och hos de flesta webbhotell är subdomäner gratis och obegränsade. Har du många subdomäner kan du välja ett wildcard-certifikat (*.dinsajt.se) som täcker alla. Annars kan Let's Encrypt skapa ett eget certifikat för varje subdomän. Undvik att skapa subdomäner i onödan, eftersom sökmotorer ofta behandlar dem som separata sajter.

TLD (Top-Level Domain) är den sista delen av ett domännamn, det som kommer efter sista punkten. För "dinsajt.se" är TLD:n ".se", och olika TLD:er används till olika saker. Det finns nationella (.se för Sverige och .no för Norge) och generiska (.com för företag, .org för organisationer och .net för nätverk). Det finns också nyare, som .app och .tech för teknikprojekt.

För svenska företag är .se det självklara förstahandsvalet, eftersom den visar att du finns i Sverige och ger starka fördelar i svenska sökningar. Den är också den toppdomän som svenskar litar mest på. Domänen .com är ett bra komplement om du siktar utomlands eller vill skydda ditt varumärke. Undvik ovanliga TLD:er som .xyz eller .info för företag, eftersom de signalerar "billigt" eller "spam".

Priserna skiljer sig mycket mellan TLD:er. En .se-domän kostar från 113 kr/år vid förnyelse hos registrarerna i vår jämförelse, och första året är ofta billigare. En .com kostar cirka 100-150 kr/år, medan nyare TLD:er som .app eller .tech kan kosta 200-400 kr/år. För de flesta svenska företag räcker .se + .com, och genom att registrera båda skyddar du varumärket mot att andra tar namnet (brand-squatting).

WHOIS är ett protokoll och en databas där du slår upp uppgifter om vem som har registrerat en domän. Där har det traditionellt stått ägarens namn, kontaktuppgifter, vilken registrar som används och när domänen registrerades och går ut. Förr var uppgifterna öppna för alla, vilket är praktiskt vid tvister men ett problem för integriteten.

Sedan GDPR infördes döljs privatpersoners uppgifter i de flesta svar från WHOIS. Många registrarer erbjuder också WHOIS-skydd (även kallat integritetsskydd), som byter ut dina uppgifter mot registrarens. För .se- och .nu-domäner sköts registret av Internetstiftelsen, som har särskilda regler för integriteten.

I praktiken används WHOIS för att se om en domän är ledig, när den går ut eller vem som står bakom en sajt. Vill du skydda dina egna uppgifter kan du välja en registrar där WHOIS-skydd ingår, och flera svenska registrarer har det utan extra kostnad.