DNS och domäner — ordlista

En A-record (kort för "Address record") är en DNS-inställning som kopplar ett domännamn till en IPv4-adress (till exempel 195.85.222.44). När någon skriver in din domän i webbläsaren slår DNS upp A-record för att veta vilken server trafiken ska skickas till.

Du kan ha flera A-records för samma domän, vilket ger enkel redundans: om en server är otillgänglig försöker webbläsaren nästa. För moderna sajter används dock oftare CNAME-records som pekar mot en CDN eller lastbalanserare istället för direkta A-records.

Vid byte av webbhotell ändrar du A-record för din domän. Spridningen (TTL) tar typiskt 5 minuter till 48 timmar beroende på cache-konfiguration. För snabb övergång: sänk TTL till 300 sekunder någon dag innan du byter, så sprider ändringen sig snabbare.

AAAA-record (uttalas "quad-A") är IPv6-motsvarigheten till A-record. Medan A-record pekar mot en IPv4-adress (32 bitar) pekar AAAA-record mot en IPv6-adress (128 bitar). Namnet kommer från att IPv6-adresser är fyra gånger så långa som IPv4.

Många svenska webbhotell och VPS-leverantörer har IPv6-stöd som standard 2026 — Inleed, GleSYS och HostUp har alla IPv6 inbyggt utan extra kostnad. Moderna besökares internetleverantörer (Telia, Bahnhof, Bredband2) stöder IPv6, så att ha AAAA-records gör din sajt mer tillgänglig och ibland snabbare.

I praktiken behöver du sällan konfigurera AAAA-records manuellt — din värd lägger till dem automatiskt när du pekar din domän mot deras servrar. Kontrollera att din sajt svarar på både IPv4 och IPv6 genom verktyg som ipv6-test.com eller test-ipv6.com.

Anycast innebär att en och samma IP-adress finns på flera servrar runt om i världen. När en besökare skickar en förfrågan väljer routingtekniken automatiskt den geografiskt eller nätverksmässigt närmaste noden. Det ger både lägre latens och inbyggd redundans — faller en nod bort dirigeras trafiken sömlöst till nästa.

Tekniken används flitigt för DNS (till exempel Cloudflare och de flesta seriösa domänleverantörers namnservrar) och för CDN-tjänster. Ett anycast-baserat DNS svarar snabbare för svenska besökare eftersom uppslaget hanteras av en nod i Norden i stället för på andra sidan jordklotet.

För dig som driver en webbplats märks anycast främst genom snabbare namnuppslag och högre motståndskraft mot DDoS-attacker, eftersom belastningen sprids över många noder. Många webbhotell och domänregistrarer inkluderar anycast-DNS utan extra kostnad.

En canonical-URL anges med taggen <link rel="canonical"> i sidans head och pekar ut den föredragna adressen för ett innehåll. Det behövs eftersom samma sida ofta kan nås via flera URL:er — med och utan www, med olika parametrar för spårning, eller via både http och https.

Utan en tydlig canonical riskerar sökmotorer att betrakta varianterna som separata sidor, vilket splittrar rankningsstyrkan och kan uppfattas som duplicerat innehåll. Genom att alltid peka mot samma kanoniska adress konsoliderar du signalerna till en URL.

De flesta moderna CMS och ramverk sätter canonical-taggar automatiskt, men det är värt att kontrollera i synnerhet på e-handelssajter med filtrerade produktlistningar där parameter-URL:er lätt skapar tusentals dubbletter.

CNAME (Canonical Name) är en DNS-record-typ som pekar ett domännamn mot ett annat domännamn, istället för direkt mot en IP-adress. När någon besöker en CNAME-pekad domän gör DNS en extra upplagsrunda för att hitta den slutliga IP-adressen.

Typiska användningsområden: peka www.dinsajt.se mot dinsajt.se (gemensam grund), peka shop.dinsajt.se mot en Shopify-butik, eller peka ditt domännamn mot ett CDN som Cloudflare eller en managed-tjänst som Webflow. CNAMEs gör det smidigare att byta underliggande leverantör — du uppdaterar bara CNAME, inte alla nedströms-konfigurationer.

En begränsning: CNAME kan inte användas för domänens rot (apex-domän som dinsajt.se utan www). För detta används ALIAS-record (på vissa DNS-leverantörer) eller man pekar direkt mot IP med A-record. Cloudflare och Amazon Route 53 har CNAME-flattening som kringgår detta.

DNSSEC (DNS Security Extensions) är en uppsättning tilläggsprotokoll till DNS som kryptografiskt signerar DNS-svar. När du slår upp en domän med DNSSEC kan din dator verifiera att svaret kommer från rätt källa och inte har manipulerats under vägen.

Utan DNSSEC är DNS mottaglig för hijacking: en angripare som kan manipulera DNS-svar (till exempel i ett publikt WiFi-nätverk eller hos en komprometterad internetleverantör) kan omdirigera din trafik till falska sajter. DNSSEC gör detta mycket svårare genom att DNS-svar inte kan förfalskas utan tillgång till domänens privata nyckel.

I Sverige är DNSSEC standard hos alla seriösa domänregistrarer — Inleed, Loopia, Oderland, HostUp har alla DNSSEC aktiverat gratis. För företagsdomäner är DNSSEC i princip obligatoriskt 2026 — utan det öppnar du upp för attack-vektorer som är trivialt lätta för en resursstark angripare.

robots.txt är en enkel textfil som placeras i domänens rot (till exempel dindoman.se/robots.txt) och läses av sökmotorernas crawlers innan de börjar hämta sidor. Med direktiven User-agent, Disallow och Allow kan du styra vilka robotar som får besöka vilka delar av sajten och hänvisa till din XML-sitemap.

Filen används främst för att spara crawlbudget och hålla ovidkommande sidor — som admin-vyer, sökresultat eller dubbletter — utanför crawlningen. Viktigt att förstå: robots.txt hindrar crawling men inte nödvändigtvis indexering. Vill du garanterat hålla en sida ur sökresultaten används i stället meta-taggen noindex.

På moderna sajter används robots.txt också för att styra AI-crawlers (som GPTBot och ClaudeBot). Filen är offentlig, så lägg aldrig hemlig information där — den avslöjar tvärtom vilka kataloger du helst vill dölja.

En subdomän är en underavdelning av din huvuddomän, skapad genom att lägga till ett prefix. Om din huvuddomän är dinsajt.se kan subdomäner vara blog.dinsajt.se, shop.dinsajt.se, app.dinsajt.se. Tekniskt är subdomäner helt separata DNS-poster — de kan peka mot olika servrar, olika IP-adresser, helt olika tjänster.

Vanliga användningsområden: (1) separata sektioner av samma sajt som hanteras av olika system (huvudsajt på WordPress, blog på Ghost, shop på Shopify), (2) staging- och utvecklingsmiljöer (staging.dinsajt.se, dev.dinsajt.se), (3) mobil-optimerade versioner (m.dinsajt.se — mindre vanligt 2026 när responsiv design dominerar), (4) API-endpoints (api.dinsajt.se), (5) pekning mot tredjepartstjänster (help.dinsajt.se pekad mot ett support-system).

Tips för svenska webbhotellskunder: skapa subdomäner direkt via din kontrollpanel (cPanel, DirectAdmin eller leverantörens egen). För de flesta webbhotell är subdomäner gratis och obegränsade. SSL-certifikat för subdomäner: välj wildcard-certifikat (*.dinsajt.se) om du har många, eller låt Let&apos;s Encrypt skapa separata certifikat per subdomän. Undvik att skapa subdomäner i onödan — från SEO-perspektiv behandlas subdomäner ofta som separata sajter.

TLD (Top-Level Domain) är den sista delen av ett domännamn — det som följer efter sista punkten. För "dinsajt.se" är TLD:n ".se". Olika TLD:er har olika syften och användningsområden: nationella (.se för Sverige, .no för Norge, .com för internationellt), generiska (.org för organisationer, .net för nätverk) och nyare (.app, .io, .tech för tech-projekt).

För svenska företag är .se det självklara förstahandsvalet — den signalerar lokal anknytning, har starka SEO-fördelar för svenska sökningar, och är den mest förtroendeingivande toppdomänen i Sverige. .com är ett bra komplement för internationella ambitioner eller för att skydda varumärket. Undvik exotiska TLD:er som .xyz eller .info för företag — de signalerar "billigt" eller "spam".

Priser varierar kraftigt mellan TLD:er. En .se-domän kostar typiskt 224-279 kr/år hos svenska registrarer. En .com cirka 100-150 kr/år. Nyare TLD:er som .app eller .tech kan kosta 200-400 kr/år. För de flesta svenska företag är .se + .com tillräckligt — registrera båda för att förhindra brand-squatting.

WHOIS är ett protokoll och en databas för att slå upp registreringsuppgifter om en domän — traditionellt registrantens namn, kontaktuppgifter, registrar, samt datum för registrering och utgång. Uppgifterna har historiskt varit öppna för alla, vilket är praktiskt vid tvister men problematiskt ur integritetssynpunkt.

Efter GDPR:s införande maskeras numera personuppgifter för privatpersoner i de flesta WHOIS-svar, och många registrarer erbjuder WHOIS-skydd (även kallat integritetsskydd) som ersätter dina uppgifter med registrarens. För .se- och .nu-domäner hanteras registret av Internetstiftelsen med särskilda integritetsregler.

WHOIS används i praktiken för att kontrollera om en domän är ledig, se när den går ut, eller verifiera vem som står bakom en sajt. Vill du skydda dina egna uppgifter, välj en registrar som inkluderar WHOIS-skydd — flera svenska registrarer gör det utan extra kostnad.